Att få medverka i tillkomsten av en bok om Fryksås är en ynnest. Den stora äran ska de hängivna Fryksåsbor som under flera år studerat, katalogiserat och dokumenterat en stor del av det material som är grunden för boken ha.
Direkt jag fick frågan om att hjälpa till svarade jag ja. Jag gjorde det med luktminnen av utspilld varm choklad från sönderslagna termosar i Boréns värmestuga. Fryksås var det självklara utflyktsmålet på friluftsdagarna i skolan. Jag var en usel skidåkare redan då, så det minnet är inte odelat positivt.
Jag gjorde det med minnet av historierna om farmor och farfar som var arrendatorer på Bolet, på vägen mellan Orsa och Fryksås. Dom fick förresten grismat från Boréns. Historierna om Karl i Bolet, som samma Boréns sannolikt räddade livet på genom att låta honom bo uppe i Fryksås en vinter. Det är berättelser som fyller mig av stolthet. Både mina mor- och farföräldrar hörde till dom som med hårt arbete byggde landet.
Jag tog mig an arbetet med ett minne som många av oss delar. Vi vet alla var vi var när vi hörde det. Kvällen den 28 februari 1986 stod jag på scenen på Fryksås hotell. Det var en privat fest. Pelle Lindström och Putte Snitt var med, och naturligtvis Bosse Gathu, hotellägaren med 10 år som popstjärna i Argentina i ryggen. Sveriges kanske bästa trubadur, Olle Adolphson hade spelat tidigare på kvällen och fanns med i lokalen. Vi hade haft så där roligt som bara vi musikanter får ha när allting stämmer. Kuprick, modellen för den svensk kocken i mupparna hade showat och lagat mat som bara han kan. Kort sagt – stämningen var hög. Klockan 1 på natten var det slut. För att göra det tydligt brukade man slå på lyset i lokalen och sätta på radion, ganska högt.
Jag glömmer aldrig den stunden. Från radion hördes Staffan Schmidt, för en gångs skull inte helt stadiga röst:
-Sveriges Statsminister Olof Palme är död. Han sköts ikväll i centrala Stockholm…
Vi förändrades den kvällen, däruppe Fryksås.
Fryksås består. Förändras, som det alltid förändrats.
Men det består. Överlever storvulna hotellplaner, stugbyattacker och byggnadsidéer.
Det beror på att Fryksås är större än oss som då och då vistas där. Och den kärlek som vi som vistas där känner för platsen. Symbios kallas det. Vi behöver varann, Fryksås och vi.
Janne Bäckman
En fäbods historia