Fryksås var kvinnornas rike. Men det hindrar ju inte att det fanns en och annan kung där också. Här är tre av profilerna.
Kål Anders Andersson var en av de stora Fryksåsprofilerna på 50-talet. Under en tid – innan fäbodpensionatet startades – var han den ende bofaste i Fryksås. Han bodde i en liten oansenlig stuga, såväl sommar som vinter.
Men så var nog Kål Anders också en härdad man.
Som så många andra sökte han vid förra sekelskiftet sin lycka i USA där han arbetade som rallare. Under arbetet blev han överkörd av tåget och förlorade halva foten.
Anders flyttade hem igen 1914 och bosatte sig så småningom i Fryksås. Med åren tämligen excentrisk. Han kallades i Fryksås för Biken, men det ville han inte veta av.
Kål Anders hamnade så småningom på ålderdomshemmet, men rymde allt som oftast tillbaka till Fryksås.
1957 mötte den gamle rallaren sitt öde. Han som överlevt tågolyckan i USA blev under en av sina utflykter från ålderdomshemmet påkörd av rälsbussen och avled dagen efter av sina skador.
En annan av Fryksås stora profiler är Bogg Alfred. Alfred provade lyckan i USA vid två tillfällen, bl a som slaktare, ett yrke han fortsatte med hemma i Sverige.
Det sägs att varje gång ”Järnbirger” Olsson åkte upp till Fryksås så måste Alfred vara med. De satt på varsin sida om bordet i storstugan och pratade. Mest var det Birger som pratade. Alfred drack gärna en flaska öl vid mötet, men tog aldrig emot erbjudande om mat. Bogg Alfred var flitig fiskare, och fångsten hamnade allt som oftast hos ”Järnbirger.”
Bogg Alfred var pigg på att sätta öknamn på folk. Flickorna kallade han för ”Putiducka”.
Här fanns ”Paketlakejen”, ”Molotoff”, ”Ryssen” och ”Arvprinsen”, den senare hans bror…
Alfred fick med åren humör – när man hejade på honom blev svaret allt som oftast ”dra åt helvete” – vilket gjorde honom till ett tacksamt mål för practical jokes. Bogg Alfred sköt kattor för folk, vilket gjorde att det var populärt att skicka vykort med kattor till honom. Och Fryksås ungar jamade gärna när han kom.
När Bogg Alfred skulle slakta Boréns bagge som vid ett antal tillfällen stångat honom väste Alfred till honom: ”Nu ska du få igen…”
Lok Oskar var en timid man, men gjorde understundom som han ville. En gång kom en gäst in på pensionatet och rapporterade upprört att det hänger en otäck karl vid björken utanför huset. Det var Lok Oskar som var halt och stödde sig mot björken för att uträtta sina behov.
”Ig stuod å pissäd å pissäd å ed tu aldri slut å så var ä takdrupä…”