Och nu, förflyttom oss till toppen av det ansenliga Fryxås, en nu mera sällan försummad turistplats i norra Dalarne. Det är en sommarmorgon, vars härlighet icke gärna kan beskrivas.
På trappan till sitt s. k. fäbodställe, beläget på högsta sluttningen av berget, sitter en åldrig kvinna, lutad över sina strumpstickor. Framför henne slingrar sig den knaggliga stigen ned för det ända till toppen skogklädda berget. Plötsligt uppenbarar sig där djupt nere på stigen ett mindre sällskap, äldre och yngre personer av båda könen. De kasta längtansfulla blickar upp emot fäbodstället, tydligen mycket belåtna att vara så nära målet för sin ansträngande bergvandring. I spetsen för det lilla sällskapet kommer en vithårig liten gubbe med förnäma later. Vi betrakta honom närmare och känna genast igen vår gamle vän, kammarjunkaren Ståhlarm. Då han fått syn på den lilla stugan på bergets krön, anstränger han sig i tydlig avsikt att först nå målet. Efter några rent av ungdomliga språng är han uppe. Pustande och flämtande sätter han sig på den första sten, han ser, och börjar med en stor silkesnäsduk torka svetten från sin kala hjässa. Han har därvid förnöjelse att se, huru de övriga av sällskapet komma knogande efter. Näst efter kammarjunkaren följer fröken Astrid, förd vid armen av sin trolovade, en sjökapten, väl femton år äldre än hon själv.- Det där vill jag kalla ett rekord, yttrade friherre Ståhlarm till dessa, jag skulle önska se, huru många sextioåttaåringar, som göra det efter.
– Ja, pappa är duktigast av oss allesammans, svarade fröken Astrid och sjönk nästan vanmäktig ned på en gräsvall.
Gubben kände sig smickrad.
– Det där tror jag var en promenad, som kännes, eller hur, mitt herrskap? fortfor den gamle, vänd till nästa kontingent av sällskapet, som nådde toppen. Av dessa märka vi först en man med fasta, manliga drag och spänstig hållning. Han synes vara omkring 35 år. i honom känna vi genast igen vår hjälte, ingenjören Jonas Backman. En smula självsvåldigt stödd vid hans arm går fru Ingegärd. Föga förändrad och ännu full av kvinnlig fägring leder hon nu vid handen en hurtig, rosenkindad pilt på 8 vårar. Sist av alla kommer friherrinnan Ståhlarm, stödd av en yngre, manlig släkting. Då hela sällskapet nått, krönet, blir det ett allmänt pustande. Herrarne torka alltjämt svetten från sina huvuden, damerna fläkta med handskar och näsdukar för att svala sina upphetsade kinder. Då man någorlunda hämtat sig efter ansträngningen, vidtog ett enstämmigt lovordande av det härliga vädret och den bedårande utsikten. Från det azurblå fästet strör dagens drottning ut sitt svall av värmande, bländande ljus över floder, sjö och land, vilket allt ligger djupt, djupt under deras fötter. Med sina väna stränder ligger söderut Siljan, »Dalarnes öga», leende emot dem. Alla skåda och hänryckas. Lyckligast äro Jonas och Ingegärd, ty det är egen hembygds dalar och berg, de skåda.
För den gamla kvinnan med strumpstickorna var det förnäma besöket ingenting ovanligt, ty det hände nu så ofta, att liknande sällskap på turistfärd nalkades hennes koja. Hon satt således fortfarande lutad över sina strumpstickor, men nu, då hon såg sällskapet draga bort mot en av lummiga björkar beskuggad gräsvall, såg hon upp och sade på sitt orsaspråk, som ingen mer än Ingegärd förstod:
– Behagar herrskapet låna stora tuben?
Det förhöll sig nämligen så, att några för turistlivet intresserade personer hade till platsen skänkt en präktig tub, vilken de för somrarna anförtrott i fäbodgummans vård, med uppdrag att låna ut den till besökande turister, och det var detta uppdrag, hon härmed fullgjorde med hänsyn till sina nya besökare.Naturligtvis mottog man tacksamt erbjudandet. Tuben hämtades och överlämnades.
– Därborta, upplyste den gamla, finnes en ställning att fastgöra den uti.
Hela sällskapet drog sig nu till, förutnämnda gräsvall. Några steg därifrån stod verkligen en liten ställning, i vilken man hade att låta den rätt tunga tuben vila. Genom en enkelt konstruerad inrättning kunde instrumentet i ställningen med lätthet höjas och sänkas samt vridas åt alla håll alldeles efter behag. De resande sattes härigenom i tillfälle att betrakta de kringliggande trakterna på riktigt nära håll, vilket skänkte dem stort nöje. Efter en stund drogo sig emellertid alla, utom herr och fru Backman, bort från instrumentet och slogo sig muntert pratande ned på gräsvallen. De båda nämnda dröjde ännu en stund kvar vid tuben. Fru Ingegärd hade, så snart de blivit ensamma, vridit den mot Siljan, bland vars många utskjutande uddar och näs hon tydligen sökte någon intressant punkt. Hennes make stod bredvid och följde med uppmärksamhet hennes rörelse med instrumentet.
Det dröjde en god stund, innan någon av de båda makarna yttrade något. Jonas fattade likväl utan svårighet, vad som för ögonblicket uppfyllde hans hustrus sinne, och om en stund bröt han tystnaden:
– Huru lyckas det, min vän, yttrade han, kan du se någon skymt av kolarkojan!
– Ja, svarade Ingegärd, jag tror mig bestämt ha funnit henne där till höger, mitt emot Rättviks kyrka. Se själv!
Hon såg upp, och hennes ansikte lyste av tillfredsställelse, då hon vred instrumentet till sin make.
Denne sänkte sitt öga till tuben och utropade efter några få sekunder:
– Ja, du har rätt, det är kojan, vår koja, jag ser den tydligt och känner mer än väl igen stranden.
– Verkligen! Då måste jag se henne en gång till, sade fru Backman och lade handen på tuben — se henne och minnas, att varhelst knän böjas och hjärtan lyftas i ödmjuk, förtröstansfull bön, där möter en allsmäktig och kärleksrik Gud, vore det ock i den simplaste och mest avlägsna vrå av världen.
Det här är slutkapitlet i John Wahlborgs bok Kolarkojan vid Siljan från 1898. John Wahlborg föddes 17 november 1869 i Vedum och dog i influensa i Denver, Colorado under en resa 1926. John Wahlborg är vallpojken som blev fabriksarbetare, därefter skomakarlärling för att sedermera hitta sin plats som baptistpredikant och författare. Bland annat jobbade han som predikant i Leksand. Han gav ut åtminstone 16 böcker, främst med religiöst budskap, men också med reseskildringar som den här. Sin sista bok utgavs för övrigt postumt, färdigställd av hans son Fritiof. Den boken är en beskrivning av Wahlborgs sista resa, den som tog slut där i Denver.
Det som är mest intressant för oss är dock beskrivningen av den gamla damen med strumpstickorna, och den ”tub” som hon erbjuder sällskapet.
Damen är Lok Mait Matsdotter. Hon hade av Svenska turistföreningen anförtrotts en tubkikare som hon för en ringa penning erbjöd turisterna som hittat Fryksås. Det sista årtiondet av 1800-talet inleddes en epok som lika mycket som det förändrade jordbruket, skulle förändra Fryksås. (Det må vara Wahlborg förlåtet att han tror att Lok Mait pratar ”orsaspråk”. Det är nog inte lätt för en västgöte att höra skillnaden på bonäsmål och orsamål.)
1840 förekommer för första gången ordet turist i svenskan. Det är självaste Carl Johan Love Almqvist som i en artikel i Aftonbladet ställer frågan ”Hvad är en tourist”.
Vi har hämtat ordet från England där det bildats föreningar med ett gemensamt intresse – att se sig om i världen, oftast till fots eller cykel. I England bildas Cyclists Touring Club 1878. Själva ordet kommer av latinets tornare som betyder vrida, vända, kretsa.
Det är inte helt lätt att säga när ordet blir allmängods i Sverige, men 1885 bildas i alla fall i Uppsala Svenska Turistföreningen med mottot: ”att främja svensk turism och sprida kännedom om land och folk”. Föreningen bildades av akademiker och hade ett 80-tal medlemmar. 15 år senare skulle de vara 25000!
Visserligen hade folk sett sig om i världen långt tidigare, men då handlade det om adelsynglingar som reste runt på ”bildningsresor”, ibland kallad Grand Tour. Men det som händer nu är att världen blir tillgänglig även för medelklassen. Världen hade nämligen börjat krympa, inte minst genom järnvägens genombrott. Orsa och Fryksås hamnar i de resebeskrivningar som inte minst järnvägsbolagen ger ut i hela Europa. De nyuppfunna turisterna hittade snabbt till Fryksås och ryktet sprider sig.
Om Fryksås i Orsa skrifves i ett brev till V L T följande:
I går var jag på Fryksåsberget,. Det är en lång och mödosam väg att gå till fots ensam uppför och ständigt uppför på en stenig skogsstig 8 à 10 km, långt, utan att se annat än ungskog å ömse sidor om stigen, och därtill en gassande sol, stekande rätt i ens hufvud och rygg. Uppkommen tillfäboden var jag också så förbi, att ag måste hvila ett par timmar, innan jag kunde taga utsikten i betraktande. Men solröken beslöjade landskapet, så att synerna ej blefvo, hvad de kunde ha varit med en renare luft. Emellertid såg jag ju från utsiktsberget konturerna af mitt ”eget dalaland i de drömmande furubergens skygd” , Orsasjön. Öfre delen av Siljan, Orsa, Våmhus, Mora och Sollerö socknar med deras kyrkor och Skattungebyns kapell samt de fjärran förtonande väglinierna af Rättviks och Leksandsbergen många, långa mil bort. Intrycket är storartadt, men jag får säga, att Dalarna har många mera lättåtkomliga vyer af lika storartadt och vackert slag. Man finner detta redan genom att göra en gång- eller åktur till höjderna öster om Orsa kyrka, där från själfva landsvägarna erbjuds talrika, glimrande utsiktspunkter.
För vestmanländningen, som är van att se slätterna odlade och höjderna beklädda med skog, är det egendomligt att i Dalarne se motsatsen ega rum eller att höjderna ofta upp till krönet äro odlade, under det att nedanför liggande land är beväxt med skog. Häruppe på Fryksås öfver 500 m högt funnos också några odlade tegar, som buro en utmärkt vacker gröda af korn, hafre och gräs.
Sedan nu en måltid af mjölk, tunnbröd, smör och ost var förtärd, anträdde jag nedmarschen, som i likhet med uppmarschen tog 3 goda timmar.
Dalpilen 30 juli 1901
Det höga läget, den friska luften och den vackra naturen inspirerar till och med en grupp att undersöka möjligheten att bygga ett sanatorium på fäbodvallen.
Nu hade besökare letat sig till Fryksås på upptäcktsfärd långt tidigare. A L Unge beskriver entusiastiskt ett besök 1830 ”Äfven tanken flyger lättare uppåt från den högre punkten, hvarunder landet ligger som en uppslagen bok med text och planscher och bilder..” 1839 vandrade en ung dansk präst mellan Bäcka och Fryksås och hans bild är lite dubbel: ”Äntligen voro vi uppe i Fryksås fäbodar. Det var eländiga kojor, som efter vår mödosamma vandring inte kunde bjuda oss annat än sur mjölk i trätråg. Men vilken utsikt, vilken vidsyn. Stilla, oändligt stilla granskogar åmgåvo oss, men öppnade sig i mitten, så att de på båda sidor bildade som en ram omkring den underbara tavlan. Hundratals byar, hela Siljan, skogar, älvar, dalar lågo i härliga grupper, som på en karta för våra fötter…”
Det var något av en strapats att ta sig upp till Fryksås. Det som erbjöds som färdväg var samma klövjevägar som användes av fäbodbrukarna. Den vanligaste stigen utgick från Bäcka. För en del blev strapatsen så stor att man valde att övernatta i Bonäsfolkets lador. Och hyresvärdarna försåg dem givetvis med både filmjölk och bitå. De hade plötsligt fått en ny inkomstkälla som komplement till det traditionella fäbodbruket.
Det är inte svårt att fastna för Fryksås när man väl kommit hit. Det var också vad som hände. Turismens intåg förändrade livet på vallen på några år. Efter att ha sett i stort sett lika ut i många hundra år kom nya främmande fåglar in i vardagslivet. Visst blev det kulturkrockar, men kanske inte så svåra som de kunde ha blivit. Vi tror med ryggmärgen att folket på fäbodvallen och i våra byar levt isolerade, men de var ofta mer beresta än många stadsbor, paradoxalt på grund av bygdens fattigdom.
För att försörja sig hade de fått företa långa arbetsvandringar, inte bara inom landets gränser. Hårkullorna från Våmhus vandrade in i Ryssland, några hamnade t o m i London. Korgmakarna och slipstenstillverkarna från Våmhus och Orsa reste över hela Mellansverige. Trädgårdskullorna gick varje vår till Stockholm och det i så stort antal att borgarna i staden försökte förbjuda dem.
Kort sagt: många av fäbodkullorna hade sett världen och de märkliga människor som befolkade den. Men nu började dom dyka upp på vallen.
1910 kom fröken Elvira Hamlin till Fryksås. Hon var handarbetslärarinna från Strängnäs och som så många andra föll hon för platsen. Men hon tog allt ett steg längre. Hon arrenderade Humlegården på 49 år och startade snart verksamhet där. I början bjöd hon bara in sina bekanta bland lärarinnorna men snart öppnade hon severing för andra besökare under namnet Solsätern.
Hon fick snart efterföljare. På 30-talet började Grund Anna baka och sälja kaffe i Kaffestugan och hon hade självaste kungen (Gustav VI) som kaffegäst i samband med en vintermanöver 1946.
Den första större satsningen kom 1932. Då lät entreprenören Anders Frelin uppföra Fryksåsgården på en tomt han köpt av Grund Anders. Anders Frelin tillhörde dem som lockades till Orsa när här rådde Klondykestämning i slutet av 1800-talet. Snabbt etablerade han såväl nykterhetscafé som bryggeri och tvättinrättning och som så många andra fastnade han för Fryksås. Inledningsvis fanns det bara åtta bäddare i turistgården, men den var icke desto mindre imponerande.
Så här skrev unga Bogg Anna Andersson i klass 5 i Bonäs skola i sin uppsatsbok 1932:
”Ett besök i Fryksås vintertid
Det har skett storverk i Fryksås under den gångna sommaren. Frelin har nämligen låtit bygga ett pensionat. Det invigdes under jul. En söndag nyligen var far, mor, morbror, bilkuna, Evert och jag dit för att se fäbodstället vintertid. Vi satte oss i bilen och körde åstad. Vi åkte inte ända fram till Fryksås utan stannade, där nya vägen tar slut. Där voro redan många bilar. Sedan gingo vi resten av vägen. Det var mycket folket på fäbodstället. Flera hade också skidor med. Vi togo in hos Lars Lundgren. Han var där för tillfället. När vi varit där inne i hans stuga en stund, sågo vi att det kom några bonäsare, som åkt med Axel Blom. Vi gingo till pensionatsgården. Frelin hade anordnat skidtävlan den dagen för att det skulle komma dit mycket folk, så han finge tjäna pengar av dom. Vi skulle se, när skidlöparna startade.
Vi kunde ju inte stå där hela tiden och frysa om fötterna, utan vi gingo till herr o fru Halvarsson och hälsade på. De ha sin nybyggda stuga söder om vår gård i Fryksås. När vi suttit där en stund, var det tid att fara hem.”
Bogg Anna berättar året därpå, 1933, mer om turismen i Fryksås. Och det är inte bara i positiva ordalag:
”Fryksås
Om vi från t ex skolgården titta åt norr, se vi högst uppe på bergkammen det så mycket berömda fäbodstället Fryksås. Det är femton km dit. Det sägs, att det heter Fryksås därför, att det har kallats Friksås och det betyder Friskås och ändrats till Fryksås. Fryksås är berömt för sin utsikt. En vidsträkt sådan har man från utsiktstornet som är belägen på en hög klitt intill fäboden. Klitten nämnes Bockesklitt. Tornets ägare är Anders Frelin, som inte bara rår om detta utan även ett stort pensionat modernt inrett med värmeledning, vattenledning, Elektriskt ljus och slaskledning. Ett till pensionat finns också, som heter Solsäter. Det är byggt i gammal stil Dess ägare är Elvira Hamlin. Förr har det varit en mycket ful väg till Fryksås, men nu är det ganska fin väg dit. Från Fryksås ser man hela Orsasjön och litet av Siljan. Därifrån ser man också sju kyrksocknar nämligen: Mora, Orsa, Våmhus, Skattungbyn, Leksand, Solleröns och Siljansnäs. I söndags var jag till Fryksås. Där var det mycket folk, bland dem Siljansbygdens körförbund alla klädda i sina brokiga nationaldräkter. Utom Fryksås finns också andra Bonäsfäbodar såsom: Björka, Rädbjörka, Fyriberg, Vasselnäs och Vassler. Alla utom Fryksås och Björka äro fridfulla fäbodar. I stugorna i Fryksås bryta sig turister in ibland på vintern, tända upp eld och koka sig kaffe.”
De första åren drevs hotellet bara sommartid och under krigsåren var det helt stängt. Fortfarande var det mest dagturister som sökte sig till Fryksås. På sommaren gick det ordinarie bussturer till Kaffestugan i Fryksås och som Bogg Anna berättar var det först på 30-talet som det fanns väg att tala om i bilsammanhang till Fryksås.
Att Fryksås hade en outnyttjad potential turistiskt sett uttrycktes med jämna mellanrum – från sanatorietänkarnas dagar och framåt. 1934 beskrev Allmänna Turisttidningen Fryksås som ett blivande Åre. ”Under en snöfattig vinter som t ex 1932-33, har Fryksås ända sedan mitten av november till slutet av mars med sitt 30 á 40 cm djupa snötäcke kunnat bjuda de ypperligaste möjligheter till skidsport.” Vidare skriver man ”Som utgångs- och medelpunkt i detta verkligen imponerande höjdmassiv är Fryksås idealiskt. Skidterrängen bör tillfredsställa även den mest kräsne.”
Tidningen vet också att berätta att det alltid finns någon stuga som är bebodd av skogsarbetare eller körare på vintern, så att hos dessa kan får vila och värme.
Gunnar Frelin som en tid drev Fryksåsgården, nuvarande Fryksås Hotell, berättade också i en intervju i Dalademokraten:
”Det är sant att vi ha de naturliga förutsättningarna för att dra turistlivet hit”. Men, konstaterade han:
”Men vi kan inte bjuda den bekvämlighet och det sällskapsliv, som hör till det nutida turistlivet. Här på Fryksåsgården t ex har vi 4 rum att inkvartera gästerna i. Så brukar vi anlita fäbodstugorna för inkvartering, men i den här vinterkylan kan man inte lägga folk där. Vad ger det för möjligheter till sällskapsliv? Ingenting. Nej, vad vi behöver är en anläggning av samma storlek som den nya turiststationen i Grövelsjön. Klüver-hotellet är för stort för oss, men Grövelsjön, det är lagom.” Tyckte Frelin och lade till en hovsam vädjan: ”Kan D.-D hjälpa oss att få fram en donator för detta ändamål skulle vi vara tacksamma. ”
Det skulle dröja några år innan Fryksås Hotell skulle kunna erbjuda det efterlysta sällskapslivet. Men det skulle hända mycket för turismen i Fryksås ändå. För nu är det plats på scenen för den entreprenör som mer än någon annan förknippas med Fryksås och turismen. Rudolf Borén, av allmänheten känd som Putte.
Putte Borén hade egentligen ambitionen att bli jägmästare, men kriget kom emellan. Efter att ha legat inkallad i 3,5 år hade han inte möjlighet att fullfölja utbildningen. Familjen Borén hade redan på 30-talet skaffat en stuga i Fryksås och 1946 köpte Putte sin första egna gård. Han hade jobbat som skidlärare och hade en god bild över intresset för skidåkning, kunskaper som han var ganska ensam om i området. Många tittade lite snett på den originelle mannen som började köpa upp gamla hus och hyra ut dem för självhushållning. Det var ingen lysande affär, men Putte reparerade och inredde stugorna själv och vände på varenda krona. Genom Puttes kontakter i skidvärlden tog många också vägen över Fryksås när de åkte till fjällen.
Under kriget hade man infört kokslov på skolorna i februari, allt för att spara på kokset som krävdes för att värma upp skolorna. Barnen erbjöds att komma till Fryksås för att åka skidor. Verksamheten började växa.
1951 fick Orsa en ny distriktssköterska. Ulla Holmberg hette hon. Som ny i Orsa blev hon medbjuden på tesupé på Fryksåsgården av en väninna, och dit kom också ungkarlarna för att se den nya distriktan.
En av herrarna som dök upp var en man med rödrävsanorack med luva, valrossmustasch och glasögon. Det var första gången Ulla såg Putte.
– Hade någon sagt då att jag skulle leva resten av livet med honom så hade jag nog… berättar Ulla.
Men Ulla bodde granne med mamma Borén och lärde känna systern Svea. På trettondagsafton blev hon bjuden till Fryksås på ett av Puttes många upptåg, kallat Bonäs Aires. Det var första gången de träffades ”på riktigt”. Och på den vägen blev det.
Tycke uppstod och Putte och Ulla gifte sig.
– På den tiden fanns det inte en chans att distriktsköterskan kunde vara gift, så det var självklart för mig att sluta när vi gifte oss, berättar Ulla. Mina föräldrar var nog lite oroliga för att jag skulle flytta till ett lite mer primitivt liv.
För det var inte en turistanläggning som motsvarar de höga krav som vi har idag – och som anläggningarna i Fryksås kan leva upp till.
– Det var fotogenelement, och så småningom fick vi gasolbelysning och gasolspis i stugorna. Det var självhushåll som gällde.
När en av gästerna som hyrt stuga i Fryksås för sin bröllopsresa glömt att ta med sig mat blev det ändring på det.
– Putte sa: -Ni får väl äta hos oss och det var så vår serveringsverksamhet började!
– Jag hade aldrig lagat mat. Jag har fortfarande inte lärt mig. Jag har alltid slagit upp i kokboken när jag behövt och så har jag vägrat ge mig på halvfabrikatsströmmen. Det är noga med råvarorna. Det är bättre att gästerna får vänta på maten, än att de får halvfabrikat. Putte brukade säga att maten kunde bli lite konstig ibland, när hon råkat bläddra två blad i kokboken…
Boréns byggde ut en servering i Finngården och snart var verksamheten etablerad, om än i liten skala. Man tog emot Dollarturister (se annan artikel) och mindre sällskap. Fast ibland blev det mer än man tänkt sig.
På hösten 1955 ringde en kvinna från Orsa och berättade att Sveriges Husmorsförening skulle han landsmöte i Falun och ha utflykt i Dalarna en dag. Kunde man äta lunch och fika i Fryksås?
Det skulle inte möta några problem. Serveringen kunde ju ta emot 30 personer med lite god vilja.
I mars ringde husmorsföreningen upp igen. Dom hade fått in anmälningarna. Det handlade nu om 550 kaffegäster!
– Dom kom i tre grupper, sex bussar åt gången. Putte byggde en uteservering för 50 personer så vi kunde ta emot folk både ute och inne.
När bussarna kom stod Ulla i grindhålet och dirigerade folk som bara hon kan och på 10 minuter satt hela gruppen och lät sig väl samka.
– För att klara av det fick vi engagera alla sommargästerna! De hjälpte till att koka vatten och diska, koka kaffe och sätta fram. En av gästerna blev slaskhinkstömmare och fick heta ”Slask Hugo” för resten av vistelsen. Varje grupp tog en timme, sen var det dags för nästa.
Som ni kommer ihåg så fanns det vid den här tiden på sin höjd gasolspisar.
– Vi bakade bullar hela natten. Vi hade bara en spis med en ugn och den klarade av 20 bullar på varje plåt!
Allt gick som smort, men efteråt satt alla som jobbat på golvet och bara skrattade av trötthet och lättnad.
Putte ordnade det mesta själv. 1954 drog han in vatten. För hand. Först 1961 fick man kommunalt vatten. 1962 skulle el dras till Näckådalen och då fick Boréns och hotellet el ”på riktigt” för första gången. Hotellet hade tidigare fått el via ett brummande el-aggregat.
I den här vevan blev också Solsätern till salu. Och Putte och Ulla slog till. Fröken Hamlins stuga byggdes om med hjälp av Puttes uppfinningsrikedom, en lada och en uppmurad källare.
Lagom till Puttes 50-årsdag invigdes det nya fäbodpensionatet.
– Nu hade vi både kylskåp och frys och vågade satsa lite extra.
Resultatet är legendariskt. Nu kunde man erbjuda både lunch och middag och gästerna strömmade till. Faktum är att man knappt blev av med dom, och flera fortsätter att komma idag. Många av dem var barn när de kom första gången.
– Vi är i många fall inne på tredje generationen.
Ryktet gick och Boréns blev snart värdar till såväl ”vanliga” turister som profiler som vi kommer att träffa på andra ställen i den här boken.
Putte gjorde också i det tysta en kulturhandling för bygden. Han samlade på sig så mycket han kunde av föremål som varit vardagsföremål på vallen – och som nu höll på att försvinna. Ja, t o m hus kunde Putte samla på sig.
– Det var många som tyckte att han var lite tokig. ”Bränn upp skiten” sa dom, men det gjorde inte Putte. ”Skiten” står här, och utan den hade vi inte kunnat behålla fäbodkaraktären. Vi har varit noga med att modernisera försiktigt, bara sån man behöver ha.
Puttes satsning på skidåkningen kan också ses som det verkliga startskottet till att turistnäringen i Orsa verkligen blev en näring. Han grundlade traktens goda rykte – genom hårt arbete. Skidåkning hade som vi tidigare varit inne på., förekommit tidigare Frelin ordnade ju skidlopp i anknytning till Fryksåsgården. Fryksåsloppet var etablerad som tävling. Inledningsvis startade man nere i Orsa och hade målgång i Fryksås. Med tiden förlades hela loppet till Fryksås, och lockade också elitåkare.
Men nu skedde en mer turistisk satsning !
-Grönklitt fanns inte på den tiden. Putte skaffade skoter och körde upp skidspår.
Och det med framgång. Även eliten hakade på. Skidlandslagen från Schweiz och Frankrike lade träningsläger i Fryksås. Svenska skidorienterarlandslaget var ständigt återkommande. Orsas egna storåkare, Tommy Limby och Lars-Arne Bölling med flera tränade här. Det handlade dock inte bara om eliten. Praktiskt taget varenda unge som gått i skolan i Mora, Orsa och Våmhus har varit i Fryksås och åt åkt skidor – och slagit sönder sina termosar i bussen eller i Boréns värmestuga som man upplät till skolklasserna i källaren på Solsätern.
– Det gick sönder så många termosar att lärarna bestämde sig för att köpa choklad hos oss istället.
Verksamheten på pensionatet exploderade.
– Vi slet rätt hårt, minns Ulla. Men så kom det till ett kalhygge i Grönklitt. Det här upptäckte eldsjälarna i Skidfrämjandet och såg till att det blev en backe med lift på kalhygget och då började skolklasserna åka dit. Men dom kom förbi här och köpte bullar som de tog med sig till Grönklitt så det var absolut inte till någon nackdel för oss!
Ulla har verkligen varit med om en resa, där hon fortfarande huserar på fäbodpensionatet tillsammans med dottern Maria.
– Från början var vi så fattiga att vi knappt hade mat för dagen och hade det inte varit för människor som Järnbirger och Henning Broberg som vi ständigt var skyldiga pengar så vet jag inte hur det hade gått. Det var inte frågan om några 30-dagarsfakturor. Vi betalade när vi kunde, men de litade på oss och visste att de skulle få sina pengar.
– En period hade vi nästan för mycket jobb. Vi hade 50 bäddar i stugorna, serverade middag till alla, hade kaffeservering med hembakat bröd och våfflor. Och trycket blev extra stort de perioder hotellet inte var öppet av olika anledningar.
Ofta fick man improvisera.
– Som när lärarna i Mora hade konferens och beställt middag för 150 personer – och det kom 220. Dessutom kom de sent. Då fick vi låna en skinka av Kuprik på Fryksås Hotell (vi återkommer till honom, reds anm.) och plocka ner i grytan så att det räckte till alla.
– Orsa församling hade beställt julbord ett år. Det var samma år som Putte dog, så vi hade haft stängt på hösten, men nu hade vi lagat nästan all mat dan innan julbordet och vi hade städat i ordning allt så det skulle vara klart, berättar Ulla. Jag skulle ner till Orsa och få massage och skulle bara duscha först. Då ringde Maria. ”Dom är här nu”. Vi hade bokat in dom på fel dag!
Klockan var halv tolv och det var musikanterna som kommit först.
– Pelle Jakobsson sa att vi spelar nåt innan så hinner ni plocka fram – vi hade ju ingen personal heller! – och vi hann få ut allt. Det enda som fattades var lutfisk och Janssons frestelse, men det gick det med.
– Efteråt stack en av deltagarna in huvudet i köket och log och sa ”Det här är ett bra ställe där man kan beställa ett julbord en halvtimme innan man kommer…”
Putte gick bort 1996. Barfota som han alltid gått omkring i sitt kära Fryksås. För alltid inskriven i Orsas turisthistoria, där han är en pionjär.
Ett tag kändes det för mycket för Ulla och Maria att fortsätta.
– Vi tänkte faktiskt sälja allt och sluta. Men vi sålde bara Tjädergården och istället minskade vi ner verksamheten. Vi vill behålla den där gamla känslan, med den där speciella kontakten med gästerna. Vi vill att alla som ska vara här är som en familj igen. En familj som är hemma hos oss.
Fryksås Hotell är idag ett av de mer välrenommerade matställena i Dalarna. Ofta hamnar de på olika ”bäst i test”-listor, senast i Dagens Industri. Men som väl redan framgått har det inte alltid varit så.
Som vi berättade tidigare var det Anders Frelin som startade hotellet, och som framgår av intervjun med Gunnar Frelin i Dalademokraten så fanns det en hel del hinder för att bli den lukrativa rörelse som många under åren skulle hoppas på att hotellet skulle bli.
1950 sålde Frelins Fryksåsgården, som hotellet då kallades, till en man vid namn Jillmarker. Jillmarker hade ambitioner att göra Fryksåsgården till en hälsosam plats. Han var själv vegetarian, men frågan är om Fryksås var moget för det. Till invigningsmiddagen, där bland andra Svea Borén serverade, var naturligtvis Orsas finare kommungubbar – för det var gubbar på den tiden – inbjudna. Eftersom personalen kände sina Pappenheimare dolde de en ordentlig köttbit under grönsakerna.
Jillmarker arrenderade efter ett tag ut hotellet till Georg Bergfors som hade ambitioner att göra ett skidcentrum av anläggningen, men han blev bara kvar en säsong.
Efter det att Jillmarker sålt hotellet kom ägarna och avlöste varandra under en längre period. Alla med ambitioner, många med mindre erfarenhet och resurser. Den mest kortlivade ägaren gick i konkurs efter två veckor. Han hade fått sig förespeglat att han hade ordentliga tillgångar i form av ett grustag. Det visade sig att grustaget visserligen fanns, men var värdelöst.
Jillmarker hade intressen kvar i fastigheten och tog tillbaka verksamheten som arren-derades ut till en bror till artisten och divan Git Gay. Den exhi-bitionistiska ådran fanns även hos brodern som gick om kring i Västra Vemmenhögsdräkt under den sommar han fanns i Fryksås.
Jillmarker ville sedan sälja hotellet till Boréns och det var också nära att köpet blev av. Boréns var i behov av en större servering. I avtalet stod det att Boréns skulle få tillträde i början av sommaren, men när den som då drev hotellet tillfälligt inte flyttade ut förrän i oktober gick affären i stöpet.
1960 köptes hotellet av direktör Gunnar Jurgel som byggde ut sällskapsrummet och renoverade ganska ordentligt. 1975 sålde han dock verksamheten och under några år följde en rätt tynande tillvaro innan Rättvikarna Bosse Gathu och hans svåger Tord Hansson tog över i börja av 80-talet.. Bosse är musikant och hade varit megastjärna i Argentina med Con´s Combo och senare som jazzmusiker. Hans musikkontakter gjorde att det inte var svårt att få musikunderhållning till hotellet, men mer om det i ett annat kapitel.
Framförallt plockade Bosse och Tord in en annan gammal kamrat från Rättvik i köket. En man som också han varit på utlands-äventyr men nu återvänt, Lars ”Kuprik” Bäckman. Kupriks föräldrar hade ägt Rättviks turisthotell så han hade verksamheten i blodet. 1968 lockades han över till Amerika av Kurt Eagle från Dala Floda, som ägde en restaurang vid namn Viking Horn i Los Angeles. Kuprik gick vidare därifrån till att bli köksmästare på Holiday Inn i Westwood. Under sin tid där blev han övertalad att vara med i ett direktsänt lokaltv-program och berätta om svensk matlagning. När lamporna slogs på och kamerorna rullade blev Kuprik så nervös att han varken kunde prata riktig svenska eller engelska. Något år senare kom ett par män fram till Kuprik och frågade om de fick använda inspelningen av programmet och det fick dom.
Den svenske kocken i Mupparna var född.
Kuprik hamnade som kock på filmstudion 20 Century Fox, ett minst sagt varierat uppdrag där han fick göra allt från att bränna vid hamburgare och förstöra potatis för att det skulle se realistiskt ut i filmserien MASH, till att göra lyxmiddagar för Dynastin och 9 to 5 – och naturligtvis till filmfester vid premiärer och andra högtidliga tillfällen.
83 bar det dock hem igen. Och med tanke på att han från början bara skulle vara borta i sex månader så var det på tiden.
Kuprik hade en del amerikanska idéer med sig hem. Fryksås Hotell var ett av de första ställena i Sverige där man kunde få det som idag närmast är svensk husmanskost – tacos, och en och annan gäst sågs rusa ut för att ställa sig under vattenkranen när man misstagit nymodigheten jalapenos för Bostongurka…
Intresset för hotellet var stort, maten var god, och hotellet för litet, så man började söka efter mer penningstarka intressenter. Sådana fanns också och de t o m köpte ut Bosse och Tord. Planerna var stora. Det pratades swimmingpoolar och helikopterplattor, men företaget var i en bransch vars bubbla sprack och de hos de gamla Fryksåsborna inte särskilt välförankrade idéerna hamnade inte bara i malpåse, utan snarare soppåse. Fäbodlaget engagerade sig livligt i planerna, som skulle förändra vallen för alltid. Ett beviljat byggnadslov överklagades och fäbodlaget fick rätt.
Hotellet behövde dock fortfarande byggas ut och om, och så blev det också när Elmar och Ulla Schwartzenberg tog över verksamheten 1990. Det blev dock en betydligt beskedligare – om än lika behövlig- upprustning. Elmar och Ulla lyckades öka omsättningen tre och en halv gång och blev också utsedda till bästa hotell i Countryside Hotels kedjan.
Hotellet har med åren kompletterats med en liten spa-anläggning. Idag drivs Fryksås Hotell och Gestgifveri av Håkan Fast, Lena Fast Robson och Dave Robson.
I grindstugan till hotellet driver för övrigt Gunilla Frelin en hantverksbutik idag, så cirkeln är på sätt och vis sluten!
All turistisk verksamhet i Fryksås har inte varit storskalig. Sven Frelin hade i början av 60-talet såväl stuguthyrning som kioskrörelse i mindre skala. Brudtallen hyr ut stugor i det som tidigare var Bergslagets semesteranläggning. Små kiosker och t o m butiker har funnits i flera gårdar och som vi tidigare berättat så började fäbodkullorna sälja sina produkter till besökarna så fort de egentligen dök upp!
Fryksås turistiska historia är långt ifrån färdigskriven. Det senaste tillskottet i branschen är Liselott och Per Länsmans satsning på Smidgården. Per och Liselott sålde 2006 sin gård i Bonäs för att satsa på sin dröm – Smidgården. Pers anfäder har haft Fryksås som fäbod – och därmed födkrok. Ännu en sluten cirkel.
Genom att bygga ihop några äldre timmerbyggnader och bygga till en ny del i samma stil har man skapat ett fäbodcafé och en relaxavdelning med spa. Här finns också en del bäddar till uthyrning. Gården är också värdgård i Ridled Siljan så det finns möjlighet att ta med hästen hit.
Turismen är det som förändrat Fryksås mest av allt. Genom att öppna sig för besökare har Fryksås också lockat till sig nya fäbodbor, där flera överväger att bosätta sig permanent i fäboden – eller är det en by igen?