Att vara barn i Fryksås. Det var som att vara barn i en Astrid Lindgren-film.
Hela skogen låg där, öppen för äventyr och alla dörrar stod öppna. Rädsjön var inom räckhåll, för bad och fiske.
– Vi var där hela dagarna, berättar Bogg Jan. Ibland sa vi att vi metade gäddor. Fast då kom dom nog ofta från Bogg Alfreds mjärde…
I flera av gårdarna fanns det sommarbarn – fast det knappt fanns plats för de egna ungarna.
Jodå. Lekarna innefattade att bygga ladugård, med kottar som kossor och spån som fjösväggar. Men man tog också efter det vanliga livet på vallen. Sålunda lektes det väckelsemöte, med predikantförbundets möten hos Smids Maria som förebild.
Ett nav för ungarna var Jansengården. Grosshandlare Jansen hade köpt gården av Järnbirger Olsson 1924. I Bonäsfolkets ögon var de givetvis finare folk. Men de ”var inte märkvärdiga” så de blev snabbt accepterade. De förde med sig saker som ungarna i Fryksås knappt kunnat drömma om.
– Dom hade allting! Dockor, serviser, solparasoll. Dom hade till och med kokerska med sig. Och dom åt på bestämda tider! Vi andra kom och gick lite som vi ville, men hos Jansens fick man sitta och vänta tills de ätit.
Det var mycket som lockade hos Jansens.
– Vi ville gärna dit och leka lasarett, för då fick man ofta en matsked sockerdricka som medicin…
– Jag gick ibland dit tidigt på morgonen, innan dom hade vaknat. Jag satte mig och klappade hunden och läste Kalle Anka till dom kom upp. Hunden var en rottweiler och min bästa vän. Jag fick gärna klappa den, men när äldre folk ville göra det brukade den morra..
På Jansengården hölls också cirkus med Bogg Jan som cirkusdirektör. Man hade ett militärtält som föreställningarna hölls i, löv utgjorde betalningsmedlen och musiken bestod i Rock around the clock på vevgrammofon. Samma platta förekom när det ordnades dans i ladan.
En rejäl rutschkana byggdes också. – Den var så flitigt utnyttjad att mamma sydde in skinn i underbyxorna för att jag åkte så mycket…
Naturligtvis förekom ett och annat hyss också. Plånboken i snöret, konstgjorda ormar osv. Och så ärtrör. Fast laddade med vinbärskart. Och gärna genom luckan på utedassen när någon satt sig där i godan ro…
Ungar verkar med andra ord ha varit ungar – redan då.
Hela skogen låg där, öppen för äventyr och alla dörrar stod öppna. Rädsjön var inom räckhåll, för bad och fiske.
– Vi var där hela dagarna, berättar Bogg Jan. Ibland sa vi att vi metade gäddor. Fast då kom dom nog ofta från Bogg Alfreds mjärde…
I flera av gårdarna fanns det sommarbarn – fast det knappt fanns plats för de egna ungarna.
Jodå. Lekarna innefattade att bygga ladugård, med kottar som kossor och spån som fjösväggar. Men man tog också efter det vanliga livet på vallen. Sålunda lektes det väckelsemöte, med predikantförbundets möten hos Smids Maria som förebild.
Ett nav för ungarna var Jansengården. Grosshandlare Jansen hade köpt gården av Järnbirger Olsson 1924. I Bonäsfolkets ögon var de givetvis finare folk. Men de ”var inte märkvärdiga” så de blev snabbt accepterade. De förde med sig saker som ungarna i Fryksås knappt kunnat drömma om.
– Dom hade allting! Dockor, serviser, solparasoll. Dom hade till och med kokerska med sig. Och dom åt på bestämda tider! Vi andra kom och gick lite som vi ville, men hos Jansens fick man sitta och vänta tills de ätit.
Det var mycket som lockade hos Jansens.
– Vi ville gärna dit och leka lasarett, för då fick man ofta en matsked sockerdricka som medicin…
– Jag gick ibland dit tidigt på morgonen, innan dom hade vaknat. Jag satte mig och klappade hunden och läste Kalle Anka till dom kom upp. Hunden var en rottweiler och min bästa vän. Jag fick gärna klappa den, men när äldre folk ville göra det brukade den morra..
På Jansengården hölls också cirkus med Bogg Jan som cirkusdirektör. Man hade ett militärtält som föreställningarna hölls i, löv utgjorde betalningsmedlen och musiken bestod i Rock around the clock på vevgrammofon. Samma platta förekom när det ordnades dans i ladan.
En rejäl rutschkana byggdes också. – Den var så flitigt utnyttjad att mamma sydde in skinn i underbyxorna för att jag åkte så mycket…
Naturligtvis förekom ett och annat hyss också. Plånboken i snöret, konstgjorda ormar osv. Och så ärtrör. Fast laddade med vinbärskart. Och gärna genom luckan på utedassen när någon satt sig där i godan ro…
Ungar verkar med andra ord ha varit ungar – redan då.