Under hela fäbodtiden fylldes skogarna av musik. Och det känns som att musiken vägrar lämna fäboden Fryksås. Men låt oss ta det från början.
Musiken har alltid varit till för förströelse, till tröst, till glädje. Så var det också med en hel del av vallåtarna och visorna som fann sin form i Orsaskogarna.
Men fäbodmusiken hade också en praktisk betydelse. Slarvigt uttryck var en del av musiken sin tids mobiltelefon. Det var dock ett enahanda innehåll. Musiken handlade nästan bara om boskapen.
Fäbodkullornas kulning, enligt Nationalencylopedin ”locksång med kraftig tonansats och vibratofri ton i extremt högt register” är kanske det vi mest förknippar med fäbodmusiken.
Sångformen lämpade sig speciellt bra i de höglänta fäbodarna, där den kunde höras kilometervis. Den användes för att på olika sätt locka på boskapen.
I gamla berättelser från Fryksås nämns Grund Kerstin och Lok Anna som skickliga kulerskor.
Själva namnet är helt enkelt ljudhärmande.
Att använda den mänskliga rösten som signalsystem är inte unikt för Sverige. Även på andra håll finns det varianter, alla kopplade till boskapsskötsel. Det vi först kommer att tänka på är joddlingen, som också kan höras långa sträckor – och som faktiskt inte bara är en alp-uppfinning utan även finns i afrikanska varianter.
En mer udda variant finns på en av Kanarieöarna, där herdarna på Gomera utvecklat silbo, ett visselspråk med samma användning. Däremot är kulningen inte släkt med den samiska jojken
Fäbodarnas instrumentalmusik hade också i första hand ren funktionalitet. Hornen och näverluren användes både för att locka på boskapen och för att skrämma rovdjur. På Orsamål kallas näverluren ofta för bjennbasun, björn-basun.
Den musik som skapades av en kombination av behov och skönhetskänsla i fäbodarna lever stark, trots att korna slutat råma i skogarna. Än idag kulas det i Fryksås. Nu för tiden vanligtvis på beställning av turister. Liselott Länsmans på Smidgården har lärt sig konsten och anordnar även kurser i kulning. Och redan Dollarturisterna (läs mer om dem på annat ställe) lockades av Pelle Jakobssons hornspel och näverlur. Tidigt trodde man att musiken och vissa instrument hade magiska krafter och det är kanske därför lockelsen finns där än, även om musiken i sig till stor del bytt arena, från skogen till spelmansstämmor och folkmusikfestivalscener.
Musiken har alltid varit till för förströelse, till tröst, till glädje. Så var det också med en hel del av vallåtarna och visorna som fann sin form i Orsaskogarna.
Men fäbodmusiken hade också en praktisk betydelse. Slarvigt uttryck var en del av musiken sin tids mobiltelefon. Det var dock ett enahanda innehåll. Musiken handlade nästan bara om boskapen.
Fäbodkullornas kulning, enligt Nationalencylopedin ”locksång med kraftig tonansats och vibratofri ton i extremt högt register” är kanske det vi mest förknippar med fäbodmusiken.
Sångformen lämpade sig speciellt bra i de höglänta fäbodarna, där den kunde höras kilometervis. Den användes för att på olika sätt locka på boskapen.
I gamla berättelser från Fryksås nämns Grund Kerstin och Lok Anna som skickliga kulerskor.
Själva namnet är helt enkelt ljudhärmande.
Att använda den mänskliga rösten som signalsystem är inte unikt för Sverige. Även på andra håll finns det varianter, alla kopplade till boskapsskötsel. Det vi först kommer att tänka på är joddlingen, som också kan höras långa sträckor – och som faktiskt inte bara är en alp-uppfinning utan även finns i afrikanska varianter.
En mer udda variant finns på en av Kanarieöarna, där herdarna på Gomera utvecklat silbo, ett visselspråk med samma användning. Däremot är kulningen inte släkt med den samiska jojken
Fäbodarnas instrumentalmusik hade också i första hand ren funktionalitet. Hornen och näverluren användes både för att locka på boskapen och för att skrämma rovdjur. På Orsamål kallas näverluren ofta för bjennbasun, björn-basun.
Den musik som skapades av en kombination av behov och skönhetskänsla i fäbodarna lever stark, trots att korna slutat råma i skogarna. Än idag kulas det i Fryksås. Nu för tiden vanligtvis på beställning av turister. Liselott Länsmans på Smidgården har lärt sig konsten och anordnar även kurser i kulning. Och redan Dollarturisterna (läs mer om dem på annat ställe) lockades av Pelle Jakobssons hornspel och näverlur. Tidigt trodde man att musiken och vissa instrument hade magiska krafter och det är kanske därför lockelsen finns där än, även om musiken i sig till stor del bytt arena, från skogen till spelmansstämmor och folkmusikfestivalscener.
Även om fäbodbruket – och därmed den ursprungliga användningen av fäbodmusiken – upphörde, upphörde inte Fryksås att inspirera till musik. Fryksåslåten skrevs t ex av Orsas kyrkoherde – tillika spelman, författare och kompositör – Axel Hambraeus. Otaliga spelmanslag har kommit och gått på vallen. Dalarnas spelmansförbund förlägger med förkärlek än idag olika träffar till Fryksås.
Visst blev fäbodmusiken en turistlockare. Musiken var ett viktigt inslag när Dollarturisterna kom. Men än mer har miljön tilltalat musikanter i alla genrer. Kommer man en gång till Fryksås kommer man gärna tillbaka.
Under några år på 80-talet invaderade den svenska viseliten vallen, ivrigt påhejade av bl a Sid Jansson, Jeja Sundström, Ewert Ljusberg m fl. Inte bara svenska viseliten var på plats, utan även den norska. Upprinnelsen var en svensk-norsk radioserie ”Med Kölen i vädret” som följdes upp av Folknöjet som sändes 2-3 år och spelades in i Fryksås. Mestadels nattetid! Som ung journalist skulle jag göra ett reportage från inspelningarna, som för övrigt producerades av legendaren Tosse Bark. Jag ringde Sid för att boka tid. ”Kom vid 12” sa sid. ”Bra, sa jag. Då kanske vi kan käka lunch.” ”Nää, på natten, svarade Sid” ”Då har vi just börjat…”
Spontant var det och bra blev det också som det bara kan bli när hängivna människor träffas.
Sid och Ewert hade för övrigt haft Fryksås som slutmål under en av sina vandringar som de gjorde tillsammans med Lasse Göransson. 1978 gick man från Smygehuk och hade Fryksås som slutmål på själva midsommaraftonen. Redan 1975 hade man passerat Fryksås på väg till Trondheim
Midsommaren 1978 gjorde herrarna entré, mötta av spelmän som till Sids ära spelade Rättvikarnas gånglåt. Det var en Sid som var 18,5 cm mindre i omkrets jämfört med starten i Smygehuk. Under hela vandringen skickade sällskapet hela tiden vykort till två adressater. Fryksås fäbodpensionat och systembolagsföreståndaren i Vaxholm.
Ett par som fick sina första betalda spelningar hos Boréns var bröderna Henry och Janne Frisk från Bjus. Janne flyttade senare till Stockholm och blev gitarrist i ett av 60-talets största band, Hep Stars. I samma band började också en blond mycket begåvad organist vid namn Benny Andersson och även här finns Fryksås kopplingar.
– Radiomannen Håkan Norlén hade sin födelsedagsmiddag hos oss, berättar Ulla. Olle och Perra Moraeus var här och spelade tillsammans med Nicke Göthe och Leif Göras. Benny var också här och kunde inte hålla sig, utan fick lov att sätta sig vid pianot och det blev en kväll som sent ska glömmas. Det är konstigt att taket är helt…
Benny hade redan hört spelmännen på Görel Hansers födelsedagskalas och en av anledningarna till att han var i Fryksås var för att träffa dem och prata om ett eventuellt samarbete. Efter den kvällen fanns det inte eventualiteter kvar. Det var inledningen på en lång och fruktbar musikalisk vänskap och samarbete.
För bröderna Moraeus var det givetvis hemmaplan. Kalle Moraeus hade blivit förevigad i källaren på pensionatet av radio, långt innan han blev hela Sveriges Kalle.
– En gång hade vi hela Orpehi Drängar i serveringen, sjungandes ”Ulla, min Ulla…”
Som vi berättat på annan plats har även Fryksås Hotell en brokig musikalisk historia, inte minst under den tid Bosse Gathu drev etablissemanget. Bosse hade varit popstjärna i Argentina och gått över till jazz. När han flyttade hem till Sverige hade han med sig två spelkompisar, Hector Bingert och Gustavo Bergalli, som idag tillhör jazzeliten i landet. De var ständigt återkommande gäster i Fryksås.
När den s k Orsayran drog igång krockade den med hotellets dalaaftnar, men en överenskommelse gjordes att när musikanterna var färdigspelade nere på Orsas gator, så skulle man ta bussen till Fryksås och fortsätta på hotellet. Det blev för lyckat. Hotellet var ännu inte utbyggt. Restaurangen var trång och redan första onsdagen kändes det ganska fullt med ett 15-tal musikanter och ca 40 i publiken. Nästa onsdag kom det dubbelt så många. Av varje kategori. Till slut räckte inte vallen till, så arrangörerna slog stopp. Då hade det hissats cyklar i flaggstänger och en barbershop-kör (!) hade råkat sitta sönder en gärdesgård…Musikkvällarna fortsatte dock på höst och vinter i mindre skala och man kunde se så skilda musikanter som Olle Adolphson, Jan Hammarlund, Claes Yngström och Pelle Lindström på scenen.
Att musiken söker sig till Fryksås är alltså inte särskilt konstigt. Den föddes ju där.
Visst blev fäbodmusiken en turistlockare. Musiken var ett viktigt inslag när Dollarturisterna kom. Men än mer har miljön tilltalat musikanter i alla genrer. Kommer man en gång till Fryksås kommer man gärna tillbaka.
Under några år på 80-talet invaderade den svenska viseliten vallen, ivrigt påhejade av bl a Sid Jansson, Jeja Sundström, Ewert Ljusberg m fl. Inte bara svenska viseliten var på plats, utan även den norska. Upprinnelsen var en svensk-norsk radioserie ”Med Kölen i vädret” som följdes upp av Folknöjet som sändes 2-3 år och spelades in i Fryksås. Mestadels nattetid! Som ung journalist skulle jag göra ett reportage från inspelningarna, som för övrigt producerades av legendaren Tosse Bark. Jag ringde Sid för att boka tid. ”Kom vid 12” sa sid. ”Bra, sa jag. Då kanske vi kan käka lunch.” ”Nää, på natten, svarade Sid” ”Då har vi just börjat…”
Spontant var det och bra blev det också som det bara kan bli när hängivna människor träffas.
Sid och Ewert hade för övrigt haft Fryksås som slutmål under en av sina vandringar som de gjorde tillsammans med Lasse Göransson. 1978 gick man från Smygehuk och hade Fryksås som slutmål på själva midsommaraftonen. Redan 1975 hade man passerat Fryksås på väg till Trondheim
Midsommaren 1978 gjorde herrarna entré, mötta av spelmän som till Sids ära spelade Rättvikarnas gånglåt. Det var en Sid som var 18,5 cm mindre i omkrets jämfört med starten i Smygehuk. Under hela vandringen skickade sällskapet hela tiden vykort till två adressater. Fryksås fäbodpensionat och systembolagsföreståndaren i Vaxholm.
Ett par som fick sina första betalda spelningar hos Boréns var bröderna Henry och Janne Frisk från Bjus. Janne flyttade senare till Stockholm och blev gitarrist i ett av 60-talets största band, Hep Stars. I samma band började också en blond mycket begåvad organist vid namn Benny Andersson och även här finns Fryksås kopplingar.
– Radiomannen Håkan Norlén hade sin födelsedagsmiddag hos oss, berättar Ulla. Olle och Perra Moraeus var här och spelade tillsammans med Nicke Göthe och Leif Göras. Benny var också här och kunde inte hålla sig, utan fick lov att sätta sig vid pianot och det blev en kväll som sent ska glömmas. Det är konstigt att taket är helt…
Benny hade redan hört spelmännen på Görel Hansers födelsedagskalas och en av anledningarna till att han var i Fryksås var för att träffa dem och prata om ett eventuellt samarbete. Efter den kvällen fanns det inte eventualiteter kvar. Det var inledningen på en lång och fruktbar musikalisk vänskap och samarbete.
För bröderna Moraeus var det givetvis hemmaplan. Kalle Moraeus hade blivit förevigad i källaren på pensionatet av radio, långt innan han blev hela Sveriges Kalle.
– En gång hade vi hela Orpehi Drängar i serveringen, sjungandes ”Ulla, min Ulla…”
Som vi berättat på annan plats har även Fryksås Hotell en brokig musikalisk historia, inte minst under den tid Bosse Gathu drev etablissemanget. Bosse hade varit popstjärna i Argentina och gått över till jazz. När han flyttade hem till Sverige hade han med sig två spelkompisar, Hector Bingert och Gustavo Bergalli, som idag tillhör jazzeliten i landet. De var ständigt återkommande gäster i Fryksås.
När den s k Orsayran drog igång krockade den med hotellets dalaaftnar, men en överenskommelse gjordes att när musikanterna var färdigspelade nere på Orsas gator, så skulle man ta bussen till Fryksås och fortsätta på hotellet. Det blev för lyckat. Hotellet var ännu inte utbyggt. Restaurangen var trång och redan första onsdagen kändes det ganska fullt med ett 15-tal musikanter och ca 40 i publiken. Nästa onsdag kom det dubbelt så många. Av varje kategori. Till slut räckte inte vallen till, så arrangörerna slog stopp. Då hade det hissats cyklar i flaggstänger och en barbershop-kör (!) hade råkat sitta sönder en gärdesgård…Musikkvällarna fortsatte dock på höst och vinter i mindre skala och man kunde se så skilda musikanter som Olle Adolphson, Jan Hammarlund, Claes Yngström och Pelle Lindström på scenen.
Att musiken söker sig till Fryksås är alltså inte särskilt konstigt. Den föddes ju där.