Det var kvinnornas rike. Här bestämde de. Över det dagliga arbetet, över vad som behövdes bäst just nu, över själva livet.
Det var kvinnornas rike, klättrande efter de blånande bergens bördiga sydsluttningar, där skogarna genomskars av lockrop eller varningsrop när det var rovdjur i trakten.
Det var själva sinnebilden av Sverige och Friheten.
Så är väl vår bild av livet på fäboden. Etablerad och väl friserad av nationalromantikerna vid förra sekelskiftet.
I själva verket handlade det om – överlevnad.
Det har länge sagts att fäbodbruket har sina rötter i medeltiden. Den bilden har nyligen ifrågasatts av Jesper Larsson i sin avhandling ”Fäbodväsendet 1550 –1920 Ett centralt element i Nordsveriges jordbrukssystem.” Han menar att bruket av fäbodar – även om liknande företeelser funnits tidigare – framtvingades av en utvecklingen av jordbruket i mitten av 1500-talet. Den, tillsammans med ett bistrare klimat gjorde att brukandet av jorden prioriterades. Man brukade jorden som låg nära hemmet och förde boskapen – som ju var mer flyttbar – till betesmarker i skogstrakterna.
Visserligen omnämns en del av det vi idag betraktar som fäbodar i äldre källor. Men ofta var de då bebyggda byar som under de svåra åren på medeltiden – digerdöden och en drastisk klimatförsämring var några orsaker – övergivits och så småningom började användas som fäbodar. En motsatt utveckling till den gängse bilden av hur fäbodar utvecklats till byar – vilket naturligtvis också förekommit.
De första vallkullorna förde alltså inte sina kor och getter till vackra platser i första hand. De förde dem dit det bästa betet fanns. I våra trakter var det dessutom vanligt att man gjorde det i två etapper. Man hade en hemfäbod, relativt nära gården, dit hela familjen kunde vistas så länge den brukades. Mot sensommaren, när betet på hemfäboden började sina, flyttade man oftast boskapen till en långfäbod och det är dom vi ofta finner efter sydsluttningarna. Här sköttes de dagliga sysslorna av vallpigor, medan huvudparten av familjen återtog det dagliga arbetet på gården. Att det i första hand var kvinnor som arbetade i fäboden hade två orsaker. Den viktigaste var förstås att det arbete som skulle utföras var de traditionella kvinnosysslorna även hemma på gården. Men faktum är att det under en tid fanns en lag som förbjöd män att vistas ensamma med kreatur under en längre tid, på grund av risken att de skulle lockas till tidelag, vilket var en dödssynd! Moralpanik är sannerligen inte någon modern uppfinning…
Det var kvinnornas rike, klättrande efter de blånande bergens bördiga sydsluttningar, där skogarna genomskars av lockrop eller varningsrop när det var rovdjur i trakten.
Det var själva sinnebilden av Sverige och Friheten.
Så är väl vår bild av livet på fäboden. Etablerad och väl friserad av nationalromantikerna vid förra sekelskiftet.
I själva verket handlade det om – överlevnad.
Det har länge sagts att fäbodbruket har sina rötter i medeltiden. Den bilden har nyligen ifrågasatts av Jesper Larsson i sin avhandling ”Fäbodväsendet 1550 –1920 Ett centralt element i Nordsveriges jordbrukssystem.” Han menar att bruket av fäbodar – även om liknande företeelser funnits tidigare – framtvingades av en utvecklingen av jordbruket i mitten av 1500-talet. Den, tillsammans med ett bistrare klimat gjorde att brukandet av jorden prioriterades. Man brukade jorden som låg nära hemmet och förde boskapen – som ju var mer flyttbar – till betesmarker i skogstrakterna.
Visserligen omnämns en del av det vi idag betraktar som fäbodar i äldre källor. Men ofta var de då bebyggda byar som under de svåra åren på medeltiden – digerdöden och en drastisk klimatförsämring var några orsaker – övergivits och så småningom började användas som fäbodar. En motsatt utveckling till den gängse bilden av hur fäbodar utvecklats till byar – vilket naturligtvis också förekommit.
De första vallkullorna förde alltså inte sina kor och getter till vackra platser i första hand. De förde dem dit det bästa betet fanns. I våra trakter var det dessutom vanligt att man gjorde det i två etapper. Man hade en hemfäbod, relativt nära gården, dit hela familjen kunde vistas så länge den brukades. Mot sensommaren, när betet på hemfäboden började sina, flyttade man oftast boskapen till en långfäbod och det är dom vi ofta finner efter sydsluttningarna. Här sköttes de dagliga sysslorna av vallpigor, medan huvudparten av familjen återtog det dagliga arbetet på gården. Att det i första hand var kvinnor som arbetade i fäboden hade två orsaker. Den viktigaste var förstås att det arbete som skulle utföras var de traditionella kvinnosysslorna även hemma på gården. Men faktum är att det under en tid fanns en lag som förbjöd män att vistas ensamma med kreatur under en längre tid, på grund av risken att de skulle lockas till tidelag, vilket var en dödssynd! Moralpanik är sannerligen inte någon modern uppfinning…
När fäbodarna etablerades i mitten av 1500-talet fanns det av allt att döma ingen större organisation av verksamheten. Varje gård flyttade helt enkelt till sin fäbod, några gårdar samsades kanske inom samma område. När det senare alternativet blev allt vanligare – människan är ju trots allt en social varelse och tycker om att gå i flock – fick man lov att börja styra upp verksamheten. De första fäbodlagen började dyka upp i urkunderna. Där beslutade man om gemensamma angelägenheter och det var också där som flyttningen till fäbodarna började organiseras. Man bestämde helt enkelt dagar när man skulle föra boskapen till fäbodarna, buföra, eller buffra som det kallades. Fäbodlagen mer eller mindre framtvingades tack vare att det på många håll blev obligatoriskt att ha ett fäbodställe. Djuren fick helt enkelt inte gå kvar nere i byarna – av hänsyn till att marken behövdes för allehanda grödor. Naturligtvis ökade därmed behovet av samordning och behovet av att ha en organisation där tvister kunde lösas. När många människor tvingas att flytta på sig uppstår oundvikligen intressekonflikter. Många av fäbodarna i Norra Dalarna brukades också av människor från flera olika byar. Därmed kunde inte eventuella tvister avgöras av byalaget som brukligt var, utan man måste hitta en ny gemensam organisation.
Det är också tack vare en konflikt som vi har den äldsta dokumentationen av fäbodlag. Det äldsta belagda ärendet där fäbodlag förekom – vilket kom att bli ganska vanligt i tingsrätterna framgent – är från 1639 och de inblandade fäbodlagen var Hornberga och – Fryksås fäbodlag!
Fäbodväsendets stabiliserades och organiserades på allvar i mitten av 1700-talet och nu var fäbodlagens vikt – åtminstone under sommarhalvåret – lika stort som byalagets. Det framgår inte minst av antalet ärenden som avgjordes vid tinget. Ofta var det betestvister mellan olika fäbodlag. Vartefter fäbodbruket växte infördes avanserade regler för gärdesgårdar, man organsierade skogsröjningar osv.
Fäbodarnas verkliga storhetstid var dock 1800-talet. Inte heller nu var det någon fäbodromantik som var anledningen, utan ren ekonomi och överlevnad. Jordbruket var ännu all annan näring överskuggande i betydelse och varenda brukbar – eller betbar – jordplätt var värdefull. Dalarna genomgick något av en jordbrukskris i början av 1800-talet, dels på grund av en klimatförsämring, men också genom en ägosplittring som fäbodväsendet till en del kunde ses som ett andrum ifrån. Skogen och skogsbetet var ju i hög grad fritt, även om man skilde sina kreatursflockar åt och kunde hamna i konflikt mellan fäbodlagen. En liten boom blev det också efter storskiftet, då flera av de yngre fäbodarna anlades. Men storskiftet var också startskottet på tillbakagången för fäbodväsendet. Från 1890-talet – på sina håll tidigare – började fäbodarna överges.
En stor del berodde på moderniseringen av jordbruket. Avkastningen började bli så stor att man inte kunde vara borta från gården – samtidigt som man kunde få fram tillräckligt med bete för djuren hemma i byn.
En avgörande orsak var också industrialiseringen. Det var lättare för många att finna sin utkomst vid industrierna som börjat växa sig starka.
Dessutom lockade städerna många. Herrarbetena gav bättre inkomst än arbetet på fäboden – och ofta var det just de färdigheter man en gång lärt sig på fäboden som nu betalade sig betydligt bättre. Kvinnorna som ju dominerat fäbodarna fick bättre möjligheter att tjäna pengar.
Ändrade arbetsförhållanden, ändrade ekonomiska villkor och ändrad syn på jordbruket gjorde att bara några få såg det värt besväret att buföra sina kreatur.
I tidningen Upsala kunde man i juli 1906 läsa i ett brev från en utsänd korrespondent som besökte Fryksås:
Fäbodarnas verkliga storhetstid var dock 1800-talet. Inte heller nu var det någon fäbodromantik som var anledningen, utan ren ekonomi och överlevnad. Jordbruket var ännu all annan näring överskuggande i betydelse och varenda brukbar – eller betbar – jordplätt var värdefull. Dalarna genomgick något av en jordbrukskris i början av 1800-talet, dels på grund av en klimatförsämring, men också genom en ägosplittring som fäbodväsendet till en del kunde ses som ett andrum ifrån. Skogen och skogsbetet var ju i hög grad fritt, även om man skilde sina kreatursflockar åt och kunde hamna i konflikt mellan fäbodlagen. En liten boom blev det också efter storskiftet, då flera av de yngre fäbodarna anlades. Men storskiftet var också startskottet på tillbakagången för fäbodväsendet. Från 1890-talet – på sina håll tidigare – började fäbodarna överges.
En stor del berodde på moderniseringen av jordbruket. Avkastningen började bli så stor att man inte kunde vara borta från gården – samtidigt som man kunde få fram tillräckligt med bete för djuren hemma i byn.
En avgörande orsak var också industrialiseringen. Det var lättare för många att finna sin utkomst vid industrierna som börjat växa sig starka.
Dessutom lockade städerna många. Herrarbetena gav bättre inkomst än arbetet på fäboden – och ofta var det just de färdigheter man en gång lärt sig på fäboden som nu betalade sig betydligt bättre. Kvinnorna som ju dominerat fäbodarna fick bättre möjligheter att tjäna pengar.
Ändrade arbetsförhållanden, ändrade ekonomiska villkor och ändrad syn på jordbruket gjorde att bara några få såg det värt besväret att buföra sina kreatur.
I tidningen Upsala kunde man i juli 1906 läsa i ett brev från en utsänd korrespondent som besökte Fryksås:
”Fäbodsystemet medför vissa betydande olägneheter, som värka hindrande på utvecklignen af ett rationellt landtbruk. De långa flyttningarna till och från fåbodarne borttaga mycken tid, och ej heller kan man vid dessa aflägset liggande platser göra sig den inkomst af mjölken, som annars skulle vara möjligt. I fäbodarne kärnas visserligen smör och berede ost, men smöret tager lätt skada genom att längre tid förvaras i olämpliga kärl, hvarigenom det blir mindre värdefullt, och osten, som mäst användes för husbehof, bereder ej heller befolkningen någon vidare inkomst. Under sommaren, då korna äro vid fäboden, händer det därför att man i de stora byarne i Mora, där ju boskapsskötsel ändo borde vara hufvudnäringen, knappast kan få köpa en liter mjölk.”
Fäbodlivet började ses som ett hot mot ordinarie jordbruk.
Men dog ut – det gjorde fäbodväsendet inte.
Men dog ut – det gjorde fäbodväsendet inte.