Minns ni korrespondenten från tidningen Upsala som konstaterade att fäbodlivet var något av ett hot mot rationellt jordbruk? I rättvisans namn ska vi redovisa fortsättningen av hans artikel. För han fastslår: ”Fäbodsystemet torde dock ännu för en lång framtid komma att fortfara i Dalarne, enär det liksom så många andra bruk och sedvänjor därstädes har sitt stöd i månghundraårig häfd”
Det sägs att korna kände på sig när det var dags att gå till fäboden. Framme i maj blev de riktigt oroliga. Då var det dags att börja med förberedelserna.
Bonäskarlarna begav sig upp till Fryksås i förväg. Gärdesgårdar skulle lagas och tätas så att getterna inte tog sig in till grödorna. Här inhägnade man inte kreaturen. Här inhägnade man sina odlingar och gårdarna. Hur och var gärdesgårdarna skulle finnas var noga reglerat, liksom vilken del man hade ansvar för.
Runt den 18 maj sådde man de inhägnade åkrarna. Kålrötterna lär ha varit speciellt bra i Fryksås, men även korn och andra sädesslag. Faktum är att kvaliteten var så god på de bördiga sydsluttningarna att man brukade ta utsädet till hemgårdarna från Fryksås. Och sådden kunde man börja med tidigare än nere i Bonäs, på grund av det fördelaktiga klimatet.
När skolan slutade var det dags att buffra. Man lämnade Bonäs tidigt på morgonen, innan det blivit för varmt. Skällkon gick i täten – hon hittade lika bra som människorna. Nödvändig proviant och utrustning klövjade man upp i äldre tid – senare använde man häst och vagn.
Man gav sig av med korna först. Häst och vagn kom efter.
– Vi var alltid glada när hästen kom ifatt, för då fick vi åka sista biten, berättar Bogg Jan som var med i buförandet som liten pojke på 50-talet.
De sista åren man förde korna till Fryksås körde man upp kreaturen med traktor och kovagn. Den sista som hade kor på vallen var Anna Andersson (född Lundgren 1893) Hon var i Fryksås varje sommar, som liten tillsammans med mor och far Grund Kerstin och Lars Lundgren.
Efter giftermålet 1919 med Emil Andersson började buffringen till Fryksås. Anna skötte alla sysslor som hör fäbod-bruket till, hon fodrade djuren med gräs som hon slog med lien på all mark som kunde ge foder runt om i fäboden och rallade hem.
Mjölken såldes till bl a Boréns under många år, hon kärnade smör och gjorde även messmör.
1963 var det sista året som korna skjutsades med traktor och vagn till Fryksås och därmed blev hon den sista fä-bodbrukaren som hade kor på vallen.Hon tillbringade sedan fyra somrar där utan djur innan hon avled 1967. Sedan hade intresset svalnat. Den nya tiden var inne. Fäbodbruket var inte en livsnödvändighet längre. Möjligen en livsstil.
– Jag minns att jag var glad när dom sålde korna, för mamma var i fjöset jämt, berättar en av Fryksåskullorna.
Det sägs att korna kände på sig när det var dags att gå till fäboden. Framme i maj blev de riktigt oroliga. Då var det dags att börja med förberedelserna.
Bonäskarlarna begav sig upp till Fryksås i förväg. Gärdesgårdar skulle lagas och tätas så att getterna inte tog sig in till grödorna. Här inhägnade man inte kreaturen. Här inhägnade man sina odlingar och gårdarna. Hur och var gärdesgårdarna skulle finnas var noga reglerat, liksom vilken del man hade ansvar för.
Runt den 18 maj sådde man de inhägnade åkrarna. Kålrötterna lär ha varit speciellt bra i Fryksås, men även korn och andra sädesslag. Faktum är att kvaliteten var så god på de bördiga sydsluttningarna att man brukade ta utsädet till hemgårdarna från Fryksås. Och sådden kunde man börja med tidigare än nere i Bonäs, på grund av det fördelaktiga klimatet.
När skolan slutade var det dags att buffra. Man lämnade Bonäs tidigt på morgonen, innan det blivit för varmt. Skällkon gick i täten – hon hittade lika bra som människorna. Nödvändig proviant och utrustning klövjade man upp i äldre tid – senare använde man häst och vagn.
Man gav sig av med korna först. Häst och vagn kom efter.
– Vi var alltid glada när hästen kom ifatt, för då fick vi åka sista biten, berättar Bogg Jan som var med i buförandet som liten pojke på 50-talet.
De sista åren man förde korna till Fryksås körde man upp kreaturen med traktor och kovagn. Den sista som hade kor på vallen var Anna Andersson (född Lundgren 1893) Hon var i Fryksås varje sommar, som liten tillsammans med mor och far Grund Kerstin och Lars Lundgren.
Efter giftermålet 1919 med Emil Andersson började buffringen till Fryksås. Anna skötte alla sysslor som hör fäbod-bruket till, hon fodrade djuren med gräs som hon slog med lien på all mark som kunde ge foder runt om i fäboden och rallade hem.
Mjölken såldes till bl a Boréns under många år, hon kärnade smör och gjorde även messmör.
1963 var det sista året som korna skjutsades med traktor och vagn till Fryksås och därmed blev hon den sista fä-bodbrukaren som hade kor på vallen.Hon tillbringade sedan fyra somrar där utan djur innan hon avled 1967. Sedan hade intresset svalnat. Den nya tiden var inne. Fäbodbruket var inte en livsnödvändighet längre. Möjligen en livsstil.
– Jag minns att jag var glad när dom sålde korna, för mamma var i fjöset jämt, berättar en av Fryksåskullorna.
Men än är det fäbodtid.
Väl uppe på vallen ställde man snabbt i ordning stugor och andra nödvändiga byggnader. När allt var iordningställt begav sig männen hem igen, till arbetet på gården, och på senare år i fabrikerna.
– Pappa åkte alltid hem och jobbade och kom bara upp över helgen, det var mest kvinnfolk kvar här uppe, berättar Marianne Guth.
Fryksås var åter kvinnornas rike!
Dagarna började tidigt med mjölkning. Vid niotiden på morgonen släpptes korna ut i skogen. Och om vallen var kvinnornas rike var skogen kornas. Dom fick länge gå ganska mycket som dom ville, dock under övervakning från vallkullan. Även om själva vaktandet av korna inte var betungande gick man inte sysslolös. Självklart var stickningen med, eller något annat handarbete.
Väl uppe på vallen ställde man snabbt i ordning stugor och andra nödvändiga byggnader. När allt var iordningställt begav sig männen hem igen, till arbetet på gården, och på senare år i fabrikerna.
– Pappa åkte alltid hem och jobbade och kom bara upp över helgen, det var mest kvinnfolk kvar här uppe, berättar Marianne Guth.
Fryksås var åter kvinnornas rike!
Dagarna började tidigt med mjölkning. Vid niotiden på morgonen släpptes korna ut i skogen. Och om vallen var kvinnornas rike var skogen kornas. Dom fick länge gå ganska mycket som dom ville, dock under övervakning från vallkullan. Även om själva vaktandet av korna inte var betungande gick man inte sysslolös. Självklart var stickningen med, eller något annat handarbete.
Under 40-talet började gårdarna i Fryksås att dela upp sig och gå åt olika väderstreck med sin boskap. På höstarna började det åter hända saker med korna. När svampen började komma kunde de smita iväg långa sträckor för att få sitt lystmäte av skogens läckerheter.
– Det hände att dom ringde från Bolet och berättade att våra kor var där.
Framåt kvällen återvände korna hem och gick in på sina bestämda platser i fjöset för ny mjölkning.
– Det hände att dom ringde från Bolet och berättade att våra kor var där.
Framåt kvällen återvände korna hem och gick in på sina bestämda platser i fjöset för ny mjölkning.
De som inte vaktade korna hade fullt upp på vallen. Det mesta kretsade kring mjölken.
Det separerades och kärnades så det stod härliga till och som vi tidigare berättat var det tillgången på och närheten till kallkällor som var nödvändigt för att möjliggöra hanterandet av den känsliga produkten.
Det separerades och kärnades så det stod härliga till och som vi tidigare berättat var det tillgången på och närheten till kallkällor som var nödvändigt för att möjliggöra hanterandet av den känsliga produkten.
Mjölken separerades, grädden kärnades till smör – restprodukten, kärnmjölk, drack man gärna. Smöret saltades och togs med hem, eller såldes till de turister som från förra sekelskiftet i allt större utsträckning började leta sig upp till Fryksås.
Skummjölken som var kvar när grädden separerades användes till osttillverkning.
Den värmdes upp, man tillförde ostlöpe så att mjölken ystade sig. Ostmassan omrördes så att den fördelades. Ostmassan gick att ära redan den, men det mesta östes upp i ett ostkar, där vasslan rann ner i en hink. Sedan pressades ostmassan ihop och lagrades.
Vasslan kokades ihop till en brunfärgad massa, ”mesan” som sparades till man hade tillräckligt mycket för att göra messmör av. Messmör är inte ost i egentlig mening. Det är sockerkristallerna som karamelliseras och ger den bruna färgen. Det var mycket vedkrävande att framställan mesan, så det är bara i Mellansverige och i Norge som man tog till vara på vasslan på detta sätt. På andra håll användes den oftare som kreatursföda, vilket även kunde hända här.
Inget fick förfaras. Allt togs till vara.
På sina håll användes bara träkärl och det diskuterades en del hur dessa skulle rengöras. Några använde avkok av enris för att desinficera kärlen. Andra kokade dom, men där fanns det en skola som ansåg att den tog bort den naturliga bakteriefloran som fanns i formarna.
Skummjölken som var kvar när grädden separerades användes till osttillverkning.
Den värmdes upp, man tillförde ostlöpe så att mjölken ystade sig. Ostmassan omrördes så att den fördelades. Ostmassan gick att ära redan den, men det mesta östes upp i ett ostkar, där vasslan rann ner i en hink. Sedan pressades ostmassan ihop och lagrades.
Vasslan kokades ihop till en brunfärgad massa, ”mesan” som sparades till man hade tillräckligt mycket för att göra messmör av. Messmör är inte ost i egentlig mening. Det är sockerkristallerna som karamelliseras och ger den bruna färgen. Det var mycket vedkrävande att framställan mesan, så det är bara i Mellansverige och i Norge som man tog till vara på vasslan på detta sätt. På andra håll användes den oftare som kreatursföda, vilket även kunde hända här.
Inget fick förfaras. Allt togs till vara.
På sina håll användes bara träkärl och det diskuterades en del hur dessa skulle rengöras. Några använde avkok av enris för att desinficera kärlen. Andra kokade dom, men där fanns det en skola som ansåg att den tog bort den naturliga bakteriefloran som fanns i formarna.
Innan kylskåpens tid var man mycket finurlig när det gällde att konservera mjölkprodukterna. Egentligen var alla de ovan nämnda processerna sätt att konservera kossornas gåva till mänskligheten så långt som möjligt. Och man visste att utnyttja naturen. I Linnés Flora Lapponica från 1737 kan man läsa: ”några färska, nyss plockade Pinguicula-blad, af hvilken art som helst, läggas i en sil, och den nyss mjölkade, ännu ljumma mjölken hälles där öfver. Sedan den sålunda mycket snart blifvit silad, ställes den undan en eller två dagar för att surna, och härunder bekommer den en vida större både seghet och fasthet; vassla urskiljes ej, såsom annars är fallet. Härigenom blir den i högsta grad välsmaklig, fastän grädden blir mindre. Då sådan mjölk en gång blifvit beredd, behöfver man ej för att erhålla än mera sådan använda nya blad, utan man blandar endast en half matsked af den förra med ny. Denna får därigenom liknande beskaffenhet samt förmåga att, liksom en jäst, förvandla ytterligare annan mjölk. Äfven om denna förvandling fortsättes i det oändliga, tyckes den sista mjölken icke det minsta hafva aftagit i kraft”.
Det Linné beskrev var tillverkningen av Sveriges egen youghurt, långfilen eller långmjölken, utan vilken ingen fäbodlunch är på riktigt. Pinguicula är det latinska namnet på tätört som var det som användes i Fryksås. Daggört ska också gå att använda. Samma växter kunde dessutom användas för att framställa hostmedicin och extraktet ska också ha kramplösande och febernedsättande egenskaper.
Det var inte bara mjölken som togs till vara. Det bakades tunnbröd, plockades bär och fiskades i bäckar och sjöar runt om i skogen. En del av varorna skickades hem till byn, ibland i byte mot annan proviant. Blev det nåt över kunde det som sagt säljas till turisterna.
Förutom fisk gav bäckarna på skogen kraft. Kraft att driva kvarnar. Bland annat fanns det en i Lillkvarnbäck i Fryksås.
Förutom fisk gav bäckarna på skogen kraft. Kraft att driva kvarnar. Bland annat fanns det en i Lillkvarnbäck i Fryksås.
Som vi tidigare berättat fanns det gårdar som använde Fryksås som långfäbod. Bland annat gällde det de Våmhusbor som hade sina kor i Kallbol. De förde senare på sommaren kreaturen till Fryksås, ofta med en gemensam vallkulla. I Fryksås skaffade de ibland proviant som klövjades tillbaka till Kallbol. Även Orsaborna, som hade sina långfäbodar i Hellberg och i Nybodarna, passerade Fryksås. Ett annat viktigt utbyte ägde rum mellan dessa fäbodar. Fryksåsborna gick ofta med sina kor till tjurarna i dessa fäbodar.
Dagarna var fulltecknade, men de präglades ändå av ett lugnt tempo, i takt med naturen, vilket bevittnats av många gamla vallkullor. Kanske är det också därför som livsstilen bet sig kvar så länge – och fortfarande har sånt romantiskt skimmer över sig. För visst var det samtidigt hårt. Rinnande vatten fanns – i bäckar och källor. Det var bara att bära det, till både kor och hushåll. Tvätten brukade man bära till källan istället. Främst var det Västerkällan som användes till det ändamålet.
När hösten närmade sig var det skördetid (när man inte behövde leta efter svampletande kossor i grannskapet.) Det var inte bara säd och rotfrukter som samlades ihop för att klövjas hem eller senare fraktas hem med häst och trilla – eller t o m traktor och trilla. Hö slogs, löv samlades in till fåren, allt för att se till att den livsviktiga boskapen hade foder över vintern. För hade inte djuren mat – då fick också människorna svälta.
I mitten av augusti började det bli dags för dom flesta att dra sig hemåt igen. Barnen skulle tillbaka till skolan. Arbetet på gården pockade på. Men det gällde inte alla. En kulla berättar hur hon ett år var kvar ända till nyår. Hon kunde gena över isen på Orsasjön när hon gick hem.
Dagarna var fulltecknade, men de präglades ändå av ett lugnt tempo, i takt med naturen, vilket bevittnats av många gamla vallkullor. Kanske är det också därför som livsstilen bet sig kvar så länge – och fortfarande har sånt romantiskt skimmer över sig. För visst var det samtidigt hårt. Rinnande vatten fanns – i bäckar och källor. Det var bara att bära det, till både kor och hushåll. Tvätten brukade man bära till källan istället. Främst var det Västerkällan som användes till det ändamålet.
När hösten närmade sig var det skördetid (när man inte behövde leta efter svampletande kossor i grannskapet.) Det var inte bara säd och rotfrukter som samlades ihop för att klövjas hem eller senare fraktas hem med häst och trilla – eller t o m traktor och trilla. Hö slogs, löv samlades in till fåren, allt för att se till att den livsviktiga boskapen hade foder över vintern. För hade inte djuren mat – då fick också människorna svälta.
I mitten av augusti började det bli dags för dom flesta att dra sig hemåt igen. Barnen skulle tillbaka till skolan. Arbetet på gården pockade på. Men det gällde inte alla. En kulla berättar hur hon ett år var kvar ända till nyår. Hon kunde gena över isen på Orsasjön när hon gick hem.
För fäbodbrukarna var det här i stort sett gången på vallen under århundraden. Men årtiondena för förra sekelskiftet hade det börja dyka upp främmande fåglar i Fryksås.
Turisterna hittade dit. Mer om det senare.
Turisterna hittade dit. Mer om det senare.