Förord

Det sägs att när Vår Herre efter sex dagar var klar med sin skapelse gjorde han sig redo att vila på den sjunde men som en sista gest placerade han Fryksås på sin bergssluttning för att glädja människosläktet, som en liten extra Bonäs!
Fryksås för mina tankar till en flodpärlmussla som jag såg i min barndom i bäcken nedanför Storrönningen. Lite skäggig och svartbrun smälte den in i bakgrunden och behandlade man den vårdslöst slöt den sig. Undersökte man den närmare såg man nyanser i skalet och innanför insidans pärlemorskimrande yta låg en alldeles äkta pärla. Om man varsamt infattar en sådan i ett större sammanhang kan man skapa en kostlig klenod för framtiden, en pärla i Siljansringen.
För mig personligen har Fryksås varit en oas där jag helt enkelt lämnat kvar en bit av mitt hjärta. Men en märklig start var det förvisso. Ett sörmländskt folkdanslag skulle ha en träningshelg i Dalarna i januari 1970. Jag blev uppringd av en främmande människa och erbjuden en plats i bussen  jag av alla, jag som bara dansar under pistolhot. Underligt nog tackade jag ja och hamnade tillsammans med denna för mig sällsynt trista församling i Fryksås. Men det fanns förvisso ljuspunkter i vintermörkret. För det första svarade mina gamla spelmansvänner Björn Ståbi och Pers Hans för folkdansarnas musik och för det andra mötte jag familjen Borén för första gången. Då kände jag att helgen var räddad. De unga spelmännen från Orsa anslöt och stråkarna gick varma den natten mellan fredag och måndag. Och hit kom jag att ofta återvända under olika årstider. Framförallt innan jag fått min egen gård i Rättvik kanaliserades min hemlängtan till Dalarna via Fryksås.
Visserligen har jag avnjutit björn, rådjur och andra delikata vilträtter på hotellet i Fryksås, hugnesamt inmundigat en kall skidöl (den maltsort som bara en otränad kropp efter en mil i skidspåret till fullo förstår att uppskatta) och guidat åtskilliga pensionärsresor hit upp men mina flesta minnen är förknippade med Putte, Ulla och Maria, dvs familjen Borén som generöst tog emot en dalkarl i förskingringen.
Vad är det som gör Fryksås så unikt? Vad får en tidigare militär att tillsammans med en distriktssköterska slå sig ned i Bonäs hemfäbodar, under enkla förhållanden, med få bekvämligheter och dryga milen till närmaste affär? Hur skaffar man sig en utkomst häruppe i skogen? Du hittar svaren i den här boken.
Den första turisten kom hit för 377 miljoner år sedan. Det var en utomjording som hade bråttom (tre mil i sekunden), en några kilometer stor meteorit som på bråkdelen av en sekund förändrade landskapet och bildade den fem mil breda kratern och den s k Siljansringen med Siljan, Orsasjön, Skattungen och Oresjön som kratersjöar. Häruppe på randbergscirkeln, halvvägs till himlen, kom Putte på den geniala idén att anlägga ett fäbodpensionat fördelat på ett antal åldriga timmerhus från flera århundraden. I dessa fick den idoge samlaren Putte också möjlighet att placera ut sin kollektion av krusmålade skåp, klocksängar, fållbänkar och kryssbord; alla fat, laggkärl och redskap inte att förglömma. Fäbodarnas gamla ting var ju på väg att brännas. Puttes tilltag var en kulturgärning. Och den som tar sig före att rusta gamla byggnader har arbete resten av livet.
Från Fryksås ser man visserligen inte provensalska bergens blåa bård ens i siktigt väder men väl Gesundas blåskimrande skyline på bortsidan av Siljan. Kvällar och nätter ser man tydligt ”miljonstaden” Orsa breda ut sig med sina oräkneliga ljuspunkter för ens fötter. Skärper man blicken tror jag att man till och med på avstånd kan se Sveriges största myrstack (utanför Eksjö) och Högbondens fyr utanför Bönhamns salteri, åtminstone för sin inre syn.
Fryksås är en plats för kontemplation. Här går man varligt bland fälten av tusentals ängsblommor och på vintern rullar man i nypudrad snö efter bastun och gör nakna änglar i det vita. I fäbodmiljön har tillvaron ett lugnare tempo, man känner naturens in- och utandningar. Därför har det varit passligt att dra till Fryksås för arbetsro. Här har jag gjort översättningsarbeten och till Fryksås förlade vi våra radiounderhållningar Med Kölen i vädret (i samarbete med norska NRK) och fyra serier Folknöjet om totalt 50 entimmesprogram. Storstugan blev en utmärkt radiostudio. Med civilisationen och vardagen på avstånd kunde vi arbeta ostört, befriade från dagstidningar, tv-underhållning, världsliga konflikter, strandade ubåtar i Blekinge och barnvaktsbekymmer. Ljudteknikerna hade bestämda arbetstider men artister och musikanter arbetade dygnet runt  i bastun, i Bondstugan, på Loftet, ja i varje utrymme där kreativa möten mellan deltagarna kunde äga rum. Och hela tiden sköttes marktjänsten friktionsfritt av Ulla och Maria. Den förstnämndas långkok Söpärer är en vida berömd delikatess. Vilken fantastisk grogrund för skapande detta var!
För mig har Fryksås varit ett frikostigt och förunderligt äventyr där jag firat jul och nyår med familjen och högtidsdagar med släkt och vänner. Här hos Ulla och Maria arbetade min sambo en tid. Åtskilliga helger har ägnats åt lek och spelorgier med pussel, mah-yong, kortspel, Jägersro och andra nöjsamma tidsfördriv. Man har haft glädjen att vara med om Puttes Kameldag och Trettondagsaftonens obligatoriska Kväll i Bonäs Aires med utklädningsparty med hjälp av det man går och står i kompletterat med kuddvar, lakan, ICA-kassar och lampskärmar à la Cajsa Warg-metoden. Den finaste ynnesten har nog varit att av Putte bli inviterad till karantänen för att därstädes immunisera sig med hjälp av en liten mugg Rosita. I Fryksås målade jag mina första acryltavlor och till detta smultronställe har jag bjudit mina bästa vänner.
Genom åren har jag bott mig igenom samtliga hus i fäbodpensionatet. Fast stugorna försetts med toaletter och andra nymodigheter känns det fortfarande som att övernatta i museum där århundradena gör sig positivt påminda. Jag har till och med hört den osynlige Grymb Anders med sitt dunkande träben nattetid på Krogen. Pensionatet har aldrig marknadsförts med pukor och trumpeter. Mun till mun-metoden har gällt och det har naturligt sållat gästerna.
Under min andra fotvandringsturné 1975 tillsammans med Ewert Ljusberg och Lasse Göransson passerade vi Fryksås på väg från Stockholm till Trondheim och tre år senare när vi startade på Sveriges sydligaste huk på skånska sydkusten hade vi Fryksås som slutmål. Under dessa turnéer gick vi således till jobbet som det anstår ansvarsfulla medborgare. Vi togs emot efter 101 mil av en barfota Putte, uppvaktades av de unga orsaspelmännen som kröp fram ur buskarna och knäckte den lille lokalpatrioten Jansson med Rättvikarnas Gånglåt innan vi försågs med Rönnerdahlkransar och hemmagjord bäsk. Oförglömligt.
Men upplevelserna är legio. Jag minns den magiska synen av en kulande Lena Willemark bland vitsipporna utanför Brudhärbret, den sällsynta händelsen att höra Håkan Norlén sjunga sin och Rune Lindströms Visa vid midsommartid  eller synen av Ewert Ljusberg när han tolkar Hasseåtages sorgliga kärleksduett Märta Melin och Ture Tyrén med huvudet i en hink med vatten. Ni kommer väl ihåg att Ture sjungande gick ner sig i Storsjön i sin kärleksvånda. Vid ett tillfälle fick Jeja Sundström lära sig melodin till Taubes antifascistiska visa Målaren och Maria Pia utan att se texten i förväg. Den handlar om änkan som förlorat även sina söner i krigen i Abessinien och Spanien och inte längre har några barn att skänka Imperiet Rom. När Jeja som nybliven mamma sjöng texten prima vista med fyllda tårkanaler blev det en rysare jag aldrig glömmer. Ja, den tolkningen sändes i radio och kan aldrig göras om.
När vissångaren, skådespelaren och regissören Sture Ekholm skulle gifta sig med sin Barbara under bar himmel vid Björntjärn släpade och bar vi saxofonisten Arne Ljusberg i rullstol över myrmarken. Han skulle stå för bröllopsmusiken men lät undslippa sig:  – Om jag kunde begripa vad det är för fel med bröllop i en kyrka.
Men en minnesvärd ceremoni blev det.
Långt innan grannen Grönklitt med Europas största björnpark existerade har detta varit rika  björnmarker. Den flitige friluftsmänniskan och spårläggaren Putte önskade hela livet att få se en vild björn men förunnandes aldrig synen medan Ulla såg dem gång på gång när hon for ner till Våmhus för att inhandla förnödenheter. Putte tyckte det var retfullt.
Under det senaste kriget revs många av husen i Fryksås och sändes som bränsle till Göteborg. Men fortfarande är förmodligen Fryksås fäbodar den största sätern i Norden. Självklart går förändringens vindar även över Fryksås. Fädriften har upphört, sommarstugorna har tagit över och turistbussarna har ersatt dollartågen. Men med känsla och varsamhet kommer Fryksås även fortsättningsvis att vara pärlan i Siljansringen.

Sid Jansson